LIvet ska vara mer än ett pussel att lägga

En gång jobbade jag på ett ställe där jag inte mådde bra. Efter en händelse som skakade om mig rejält sjukanmälde jag mig för jag kunde inte tänka på händelsen utan att börja gråta. Och vem vill sitta i terapi med en psykolog som börjar gråta från ingenstans?
När jag var hemma lade jag ett 1000-bitars pussel som jag påbörjat kvällen innan tillsammans med min dotter. Jag gick in i ett flow och hade nästan lagt det klart när hon kom hem efter skolan. På ett dygn hade jag alltså lagt nästan ett helt 1000-bitars pussel. Men jag tror jag missade poängen: Det skulle vara ett mysigt tidsfördriv, inte en “manisk” kamp för att hålla ångesten borta. (Och min dotter blev rätt besviken över att jag hade förstört nöjet för oss båda genom att göra allt själv.)

Livet ska vara mer än ett pussel som vi ska lägga. Dels pusslet för att få till saker rent tisdmässigt. Vem hämtar, vem lämnar, vilken kollega ska skicka det där mejlet? Alla lever vi med tusen detaljer som ska fixas och det är lätt att tappa glädjen mitt i allt fix.

Dels pusslet inombords. Det som för människor till terapirummet. Varför får jag ångest? Vad har jag egentligen varit med om, och hur har det format mig? Och hur vill jag att livet ska se ut i framtiden?

Jag märker ofta att människor fastnar i sina pussel. Inte konstigt - för man håller ju ångesten borta när det känns som att man håller på att lösa det. Det känns konstruktivt. Men samtidigt är det faktiskt något som gör att vi fastnar i konstant fokus på problem och på smärtsamma händelser. Och det bidrar till en tyngd i bröstet och en känsla av att aldrig riktigt bli glad.

Det är okej att låta det ta sin tid. Vi måste inte lösa allt idag. Vi måste inte sätta alla gränser i eftermiddag (jösses, det är tufft för den som får ångest bara av att vilja något som någon annan inte vill!!). Vi måste inte heller veta exakt hur allt ska se ut om 10 år. Däremot kanske vi behöver veta vem som hämtar på förskolan.

Vi får välja vad vi löser nu och vad som får vänta. Njuta av en kopp te, och krispig oktoberluft på en promenad, och tänka på annat än hur vi ska våga prata med den som sårat oss och hur vi ska lägga fram det i en perfekt formulering. Vi får stämma träff med en kompis och snacka strunt istället för att bestämma oss för om vi ska ta avstånd från brorsan eller ej.

Allt kan inte lösas idag. Då blir livet för tungt, för intensivt och för tufft. Hur du har det medan du lägger pusslet i din egen takt spelar väldigt stor roll.

Ta hand om dig!
Olivia