Därför känner du skuld när du egentligen borde vara arg
Föreställ dig att du har ett toppmodernt hemlarm.
Det finns där för att signalera fara: ett inbrott, en brand.
Men varje gång du känner dig stressad, eller om du ens tänker på att säga nej till någon, går larmet igång.
Inte med vrede som skulle hjälpa dig att skydda dig, utan med en obehaglig, tyst skuldkänsla.
Så du stänger snabbt av larmet. Du tar bort batterierna. Du tystar det. Du tänker: "Det är mitt fel. Jag är för dum/arg/krävande."
Varför beter du dig så?
Du gör det för att det är vad du lärde dig som barn. Din vrede – din inre signal för "Stopp, jag behöver en gräns!" – möttes av bestraffning, skuld eller tystnad. Du lärde dig att din ilska är ett hot mot din tillhörighet. Så du bytte ut den mot skuld, för det kändes tryggare.
Och precis som att köra bil utan GPS: du tar omvägar, slösar energi och kommer aldrig fram dit du verkligen vill: att vara fri och känslotrygg.
För du kommer inte bli trygg för att alla andra är nöjda. Du blir trygg när du kan lita på att du kan skydda dig själv när det behövs. Först då blir du också trygg med andra.
Du behöver inte längre tro att din ilska innebär att du är dum. Du behöver ett språk och en strategi för att lära ditt inre larm att:
Ilska är en kompass, inte ett vapen.
Du kan sätta en gräns utan att bråka.
Du kan vara nära andra utan att ge upp dig själv.
Låt oss sluta tysta larmet. Låt oss installera den nya GPS:en.
Med värme,
Olivia
PS. Om du vill ha hjälp att börja sätta gränser utan bråk så har jag en minikurs för det. Du köper den för 199 kr här. DS.